'Sup.

 Nu har jag skjutit på det alldeles för länge; hemkunskapsläxan. Det som drar mig i tydlgarna är att jag redan gojrt den en gång, och väldigt bra om jag får säga det själv, men sedan tappade jag bort det. NEIN. 

 Men får ta och sätta mig med den innan ikväll då nätverket stängs av klockan åtta.

Ååååh, jag måste verkligen lägga mig tidigare. Men jag har ju det där problemet, som många andra författare har, att jag  skriver som bäst på kvällen och kan verkligen sluta. Ungefär så här:

Kvart över nio.

Me: Gött, har en kvart på mig att skriva klart.

Halv tio.

Me: Ska bara skriva klart det här stycket ...

Tjugo i tio.

Me: Oj då, äsch kör fem minuter till...

Prick tio:

Me: What! Var inte klockan halv nyss?!

Det leder till att jag inte lägger mig förens vid elva ... alldeles för sen tycker jag.

Igår så var jag och la familia hos en granne. Vi åt jättegod mat, pratade och hade trevligt och när jag kom hem fortsatte jag att göra klart mitt rum, dock har min mjukisdress inte kommit än. Åååh vad jag längtar, jag kommer ha den typ tio dagar i veckan! 

 Senare idag så blir det ju teater som vanligt men innan dess ska jag och Sophia pluggelera (inte för att vi har så mycket läxor, but well). 

 Och en annan sak jag kanske inte nämnt innan - jag ska försöka att bara äta vegetariskt hela veckan. Den här bloggen har fått mig att tänka efter om att äta djur: http://laks.webblogg.se

Klicka. Läs. DO IT, do it now!

Och här är en video om hur det är på alla ställen med djur, inte bara ute i USA och Kina och sådana länder utan även i Sverige! Djur torteras, stängs in i trånga utrymmen för att vi ska få mat på bordet. Så är det även i Sverige. Det går inte att blunda för den.

http://laks.webblogg.se/2012/november/make-it-possible.html#comment

Jahopp. Har sett många på facebook som klagat över att det snöar igen. Men whut? Jag har inte märkt något. Har varit jättefint väder hela dagen. Det ligger en hund begraven här. *petar upp glasögonen*

... när man kliver in i sitt rum och bordet är flyttat och det är renstädat överallt (förutom sängen men den kan vi strunta i ...). Var tvungen att backa ut och sedan gå in igen för att vara hundra på vad jag såg. Jag å mam e doktiga. 

Le fu. Min fina henna-tatuering börjar försvinna. 

Idag har jag några få viktiga moment att göra:

•  Städa rummet. Enligt mamma kommer min mjukisdress så fort rummet är i sin ordning (den kanske inte trivs här annars)  ✓
• Pluggelera franska och fixa hemkunskapen
• Tränaaaaa  ✓
• Duscha ✓

Duschandet är redan avklarat, om det inte är så att jag fortfarande har kvar lite ricinolja i håret. Jaja. Det får jag se senare.

Här sitter jag och stryker varsamt över mina fina sårskorpor som jag fick för en timme sedan (vilket är helt fel att påstå då sårskorpor inte bildas förens EFTERÅT) när jag var ute på en av mina dagliga promenader. Jag går där på trottoaren och så plötsligt känner jag hur min fot glider på gruset varav hela kroppen följer med och mina skyddsinstinker säger TA EMOT DIG MED KNÄEEEET och så böjer jag knäet och landar med hela min tyngd och så känner jag hur det svider till och jag tittar ner. Då ser jag katastrofen. Ett hål lika stort som hela Atlanten (d.v.s. om Atlanten var fyra millimeter i diameter) har uppenbarat sig på mina nya byxor. Som tur är så tog mitt knä mer skada än byxorna.

(Btw, nu när jag ändå har en [o]vettig bild på mitt ben, så tänker jag bara berätta att jag trodde att de flesta av mina kompisarna visste att jag inte rakar mig. Så när vi kom in och pratade om sådant häromdagen trodde alla att jag brukar raka mig - wrooong! Det ser ut som det eftersom att jag har ljusa hårstrån. Ville bara säga det)

Igår var det en jättehärligt på familjefesten med god mat, fantastiska uppträdanden och trevliga människor att prata med. Jag fick även en enkel och fin hennatatuering på handen. Nu under antten måste jag haft armen mot handen för det ser ut som om jag har en ketchupfläck i form av en blomma vid armvecket. 

Men det jag som jag blev mest besviken över är att de inte hade fällt ner stolarna i Kulturarenan, så när uppvisningarna började stod alla packade som sardiner för att kunna få en skymt av dansarna. Och om någon som stod framför en tog upp mobilen för att filma (jefla smartisar asdfghjukl) så PAFF! blev man smackad i ansiktet av en armbåge. Kul. 

 Men det var det värt det, i alla fall en liten stund. Och jag lär mig aldrig - nästa gång SKA jag ta med mig kameran! (Detta är en påminnelse till mig: Moa, din lata apa, bring your camera next time!)