Det finns ju många problem i dagens samhälle som feminismen försöker rätta till. Ett väldigt vanligt av dem är ju killars respektive tjejers plats i skolan. Det är ofta som killar får mer uppmärksamhet i klassrummet än vad tjejerna får och det kan ha lite olika anledningar; främst för att de ofta BEHÖVER uppmärksamhet och verkligen breder ut sig i klassrummet, de gapar, stör genomgångar, ropar ut svaren direkt utan att ens räcka upp handen eller be om ordet. 

 Självklart finns det även många tjejer som gör så även om det, tyvärr, inte sker i lika stor utsträckning. Det försöker jag tänka på. Jag försöker ta plats, jag försöker prata, jag försöker breda ut mig där jag sitter och visa att HALLÅ - HÄR ÄR JAG OCH JAG SKA FAN OCKSÅ SYNAS!

 Det är inte alltid så lätt att fånga uppmärksamhet. Är man blyg eller den sortes person som inte gillar att få någons blickar på en så kan man ju alltid börja med att sitta på ett självsäkert och möjligtvis lite stöddigt sätt. 
 Fast egentligen ska man väl inte behöva sitta på något speciellt sätt, jag tror det är mer hållningen och ansiktet som är det viktigaste. Det viktiga är att ha en utstrålning som säger att "Hej, kaxa inte med mig för det kommer du fan inte komma undan med, jag är inte FÖRSVARSLÖS och inte speciellt liten heller".

 
(Jag undrar om det är fler som kan sitta på det här sättet? Fotsulorna ihop och knäna helt nere i marken, sedan luta sig fram och låta armbågarna vila mot knävecken ...)

 Enda problemet med att fånga uppmärksamheten är väl att det inte räcker med att bara breda ut sig när man sitter. Man måste prata också, och det skulle bli väldigt stökigt i klassrummet om alla elever ska gapa och störa för att försöka fånga lärarens blickar. Men samtidigt - är det bättre att bara låta killarna ta alltihopa och själv bara sitta där, tyst och acceptera sin plats?
 Tack och lov är det inte sådär i min grupp - de flesta tjejerna är riktigt duktiga på att babbla och ta plats även om de nog gör det av en helt annan anledning.
 Jag själv försöker alltid ta så mycket plats som möjligt när jag sitter och jobbar (undantag när det är kallt och jag bara vill dra ihop mig till en boll); jag hänger armarna runt stolen, vinklar fram bröstkorgen, isär med benen (fördel med att sitta så: det är otroligt bekvämt och även bra då det luftar där nere som annars alltid "hamnar i kläm"), sjunker ned lite med ryggen. Skjuter upp hakan lite också och anlägger en blick som säger att mig ska man inte kaxa mot. 

 Jag minns när jag gick i sjuan och många - både tjejer och killar - påpekade att jag satt som en typical kille. Antingen benen brett isär så att innerlåren verkligen stretchades ut eller med ena foten vilandes på det andra knäet. Och jag förstod inte vad de menade! Vilket jag fortfarande egentligen inte gör. Jag sitter inte som en kille, jag sitter ALDRIG som en kille, jag sitter som JAG, som Moa, precis på det sättet som jag tycker är skönt.
 Det finns inget "killigt" sätt att sitta på, likaså att det inte finns något "tjejigt" sätt. Sådana regler gör bara könsrollerna snävare och tydligare och det är något vi definitivt inte behöver i dagens samhälle. 

 Alla elever kan, och gör hela tiden, påverka vilka som får mest uppmärksamhet. Det gäller bara att försöka hitta ett sätt som gör att det blir lika, ett sätt som fungerar för alla.
 Och självklart, ett sätt som inte stör lektionerna alldeles för mycket.

  Kort skoldag med lugna ämnen och på eftermiddagen kommer Salma över för att hjälpa mig med manuset på teatern och jag ska FÖRSÖKA utforska mitt nya spel lite mer ikväll. Det uppdraget misslyckades jag med igår. Remember kids, never shoot at the good guys in a game. 

 Jag längtar även så mycket till lovet - äntligen kommer jag att få lite mer tid, både till att ägna bloggen och viktiga inlägg som jag vill skriva men även till kompisar och massa andra människor jag älskar! 

Förresten, håll med om att det är så hinla awkward att ta selfies bland alla andra. Man bara står där med mobilen i högsta hugg (eller ... datorn) och ler ett jätteforcerande leende, håller det i några sekunder och sedan CLICK! så sänker man fort mobilen, kastar iväg leendet och kikar på bilden.  

 Enda gången jag tar selfies (väldigt bra ord det där) bland folk är när jag är surrounded av mina vänner, annars ser det bara fånigt ut. "Halloj, jag står här borta, alldeles ensam, tvingar fram ett leende och ska ta en bild, don't mind me, ehehehehe ..."