Äntligen börjar det bli lite ljust ute på morgonen och mycket enklare att stiga uppp när man ska till skolan. Det är det som är det hemska med vintern, trots att det är kolsvart ute så måste kroppen vakna och inse att det faktiskt inte är mitt i natten, som den så gärna vill tro.
På våren och sommaren däremot så kan man, om man har tur, vakna till fågelsång (vilket jag tyvärr inte får uppleva särskilt ofta här där jag bor) och solsken som kittlar en i ansiktet. En sådan härlig känsla!

Det finns ju många problem i dagens samhälle som feminismen försöker rätta till. Ett väldigt vanligt av dem är ju killars respektive tjejers plats i skolan. Det är ofta som killar får mer uppmärksamhet i klassrummet än vad tjejerna får och det kan ha lite olika anledningar; främst för att de ofta BEHÖVER uppmärksamhet och verkligen breder ut sig i klassrummet, de gapar, stör genomgångar, ropar ut svaren direkt utan att ens räcka upp handen eller be om ordet. 

 Självklart finns det även många tjejer som gör så även om det, tyvärr, inte sker i lika stor utsträckning. Det försöker jag tänka på. Jag försöker ta plats, jag försöker prata, jag försöker breda ut mig där jag sitter och visa att HALLÅ - HÄR ÄR JAG OCH JAG SKA FAN OCKSÅ SYNAS!

 Det är inte alltid så lätt att fånga uppmärksamhet. Är man blyg eller den sortes person som inte gillar att få någons blickar på en så kan man ju alltid börja med att sitta på ett självsäkert och möjligtvis lite stöddigt sätt. 
 Fast egentligen ska man väl inte behöva sitta på något speciellt sätt, jag tror det är mer hållningen och ansiktet som är det viktigaste. Det viktiga är att ha en utstrålning som säger att "Hej, kaxa inte med mig för det kommer du fan inte komma undan med, jag är inte FÖRSVARSLÖS och inte speciellt liten heller".

 
(Jag undrar om det är fler som kan sitta på det här sättet? Fotsulorna ihop och knäna helt nere i marken, sedan luta sig fram och låta armbågarna vila mot knävecken ...)

 Enda problemet med att fånga uppmärksamheten är väl att det inte räcker med att bara breda ut sig när man sitter. Man måste prata också, och det skulle bli väldigt stökigt i klassrummet om alla elever ska gapa och störa för att försöka fånga lärarens blickar. Men samtidigt - är det bättre att bara låta killarna ta alltihopa och själv bara sitta där, tyst och acceptera sin plats?
 Tack och lov är det inte sådär i min grupp - de flesta tjejerna är riktigt duktiga på att babbla och ta plats även om de nog gör det av en helt annan anledning.
 Jag själv försöker alltid ta så mycket plats som möjligt när jag sitter och jobbar (undantag när det är kallt och jag bara vill dra ihop mig till en boll); jag hänger armarna runt stolen, vinklar fram bröstkorgen, isär med benen (fördel med att sitta så: det är otroligt bekvämt och även bra då det luftar där nere som annars alltid "hamnar i kläm"), sjunker ned lite med ryggen. Skjuter upp hakan lite också och anlägger en blick som säger att mig ska man inte kaxa mot. 

 Jag minns när jag gick i sjuan och många - både tjejer och killar - påpekade att jag satt som en typical kille. Antingen benen brett isär så att innerlåren verkligen stretchades ut eller med ena foten vilandes på det andra knäet. Och jag förstod inte vad de menade! Vilket jag fortfarande egentligen inte gör. Jag sitter inte som en kille, jag sitter ALDRIG som en kille, jag sitter som JAG, som Moa, precis på det sättet som jag tycker är skönt.
 Det finns inget "killigt" sätt att sitta på, likaså att det inte finns något "tjejigt" sätt. Sådana regler gör bara könsrollerna snävare och tydligare och det är något vi definitivt inte behöver i dagens samhälle. 

 Alla elever kan, och gör hela tiden, påverka vilka som får mest uppmärksamhet. Det gäller bara att försöka hitta ett sätt som gör att det blir lika, ett sätt som fungerar för alla.
 Och självklart, ett sätt som inte stör lektionerna alldeles för mycket.

Det var till exempel längesedan jag skrev ett stort inlägg om feminism eller något annat viktigt som jag borde ta upp och det är ofta som jag känner att jag verkligen, verkligen VILL skriva det.  

 Men jag har ingen tid. 

 Jag går sista terminen i nian; jag har många läxor, inlämningsuppgifter, prov och så nationella så småningom. På min fritid så fortsätter jag med skolarbetet, är jag klar med det så måste jag öva på mitt manus på teatern som vi ska kunna utantill. Är jag klar med det (vilket brukar vara sent på kvällen) så går jag ut en långpromenad för att rensa huvudet och få lite frisk luft, sedan brukar jag zumba en liten snabbis innan det är dags att lägga sig. Jag hinner inte ens spela en kort lol-match eller plonka på pianot. 

 Detta är vad jag KNAPPT  hinner med. Varje dag. Jag hinner inte vara med familjen eller vänner, hinner inte gå ut och ha det kul med andra, hinner bara sitta vid datorn när jag ska göra läxorna. Ingen tid for bloggning med andra ord. 

 Men är det verkligen värt att offra all sin lediga tid för skolan? Gömma sig på rummet tills alla arbeten är färdiga, sitta där och dega, göra ingenting annat än stressa och tänka och räkna och skriva. 

 Nej, det är det inte värt. Men sätter man höga krav på sig själv - som jag ofta gör - så är det svårt att slita sig från läxorna. 

Nä nu fasen börjar jag bli trött på att vara trött och jag skiter i den deubbelmoralen jag precis skapade. det spelar ingen roll hur tidigt jag lägger mig, jag kommer ändå vara lika trött på morgonen sedan. Vad är det för jefla fel på min sömn och VARFÖR fattar inte min hjärna att jag KAN gå upp klockan sju om jag lägger mig innan elva?!

 Jag känner mig ovanligt trött denna morgon och då la jag mig ändå hyfsat tidigt. Måste börja förstå mig på min kropp och hur mycket sömn den behöver egentligen.

 Men hallå, jag är ju en elev. Jag studerar flera timmar om dagen. Jag har ett socialt liv (som jag inte hinner lägga någon tid på på grund av alla läxor). Och jag har teatermanus att plugga på. Jag har till och med dans och ett aktivt rörelseliv som jag vill lägga ner tid på. 
 Jag är TONÅRING. Så om alla personer från varenda kategori som jag just räknat upp som är en del av sni vardag prioriterar sitt ämne som det viktigaste så har jag inte tid för något. 
 Vem orkar med så mycket, varje dag? 

 Inte jag i alla fall. 

Vet ni vad det är för dag i dag?

 För exakt en månad sedan blev jag tillsammans med min älskling. 

 Och jag vet att många av er tänker att jag redan hade en kille för några månader, men den tiden vill jag inte prata om. Den är förbi. Den lyckan som jag känner just nu och har känt i en månad är en känsla som det var väldigt längesedan jag fick uppleva till fullo. Han gör mig så lycklig, det finns ingenting som stör mig just nu, som rubbar min glädje. Han är mitt ljus i mörkret. Han kompletterar mitt liv, han gör det fulländat tillsammans med min familj och mina vänner. 

 För första gången på länge är jag så jäkla lycklig. 

Well, i dag blev jag minsann omhändertagen av mina tjejor. Innan lunchen satte de upp mitt hår och beklädde mig sedan med sjal och ville sedan att jag stolt skulle spatsera genom skolan helst resten av dagen men jag gick istället omkring i tio minuter med händerna för ansiktet. Inte för att jag skäms över sjalen (för guds skull, jag respekterar faktiskt folks religioner), utan för att jag är så fåfäng och gillar inte att ha på mig någonting alldeles FÖR nytt och FÖR olikt Moa. Men det är verkligen asroligt att chockera folk med saker som de aldrig trodde en skulle göra!

Och jag måste erkänna att det var skönt och faktiskt rätt kul, slippa bry sig om hur håret känns hela tiden och fasiken vad härligt det var att inte behöva känna luggen eller de långa hårtesarna.
Hijab ftw! Även om sannolikheten att jag kommer börja använda det på heltid är rätt liten. 

En sak som jag verkligen hatar med mitt hår är att det tar en halv evighet att torka. Det är INGEN bra kombo på vintern när för då kanske jag måste sitta inne större delen av dagen och vänta en rätt lång stund innan jag kan gå ut, kasta mig i snön, utan att vara orolig för att hela frissan ska frysa till is under loppet av fyra sekunder. 

I-landsproblem är verkligen jobbiga ibland och jag vill bara kapa av hela jävla hårflänget för att jag blir så tokig men jag vet att det bara kommer att resultera i panik och floder av tårar när det väl är borta. 
 Men ändå, jag måste vänta minst TRE timmar (!!!!) innan det ska vara helt torrt.

Och kom inte och säg att jag ska använda hårtork för nej, aint nobody got time for dat (lite ironiskt då tid är vad jag verkligen har i detta sammanhang). 

Jag har gjort lite efterforskningar - och med "efterforskning" så menar jag kika runt på folks nattliga statusar på facebook - och kommit fram till att denna natt var det förvånansvärt många som hade svårt att somna. Jag tänkte inte så mycket på det när jag låg och vred mig återigen i ett försök att glida in i sömnen eftersom att det är rätt vanligt för mig, men när jag nu i morse upptäckte att jag inte var ensam om det så började jag fundera. Och jag har kommit fram till en sak. (KOM IHÅG VAR NI LÄSTE DET FÖRST!!)

 Svaret är:

 Sömnbesvär smittar. Jepp. Ju fler folk som skriver om det på facebook, desto fler kommer bli smittade av den hemska sömnförlusten. Det kommer bli som en zombieapokalyps, man behöver bara spotta ur sig orden - vilket i för sig är trevligare än att spotta ut massa blod och glegg - sömnproblem och alla dess symptom. Awesome va? Fast på ett riktigt hemskt sätt. Nu ska jag bara hitta den jäveln som smittade mig.