Igår blev det dessvärre ingen zumba då instruktören var sjuk, så jag hade en liten myskväll med varm choklad och en film och ägnade sedan mim sista timme vaken åt att prata med bästa.

Förhoppningsvis går ett uppträdande slash redovisning som jag ska utföra idag bra, vi har jobbat med den hela veckan och är faktiskt ganska nöjda trots att vi i princip bara hoppar runt och dansar, lyser med ficklampor och viftar med flaggor.

Nu när det bara är två dagar kvar tills jag börjar gymnasiet så tänkte jag svara på den här frågan:  

Jag har valt Karolinska med inriktning teater och ska jag vara ärlig så är jag så jävla rädd. Rädd att allt ska bli fel, rädd för att inte få några kompisar, rädd för att det ska bli svårare, rädd för att stressen inför prov, läxor och betyg ska komma tillbaka. Rädd för att folk inte ska förstå mig. Jag är rädd för att falla igen, att tappa mig själv. Rädd för att växa upp.

 Samtidigt är jag taggad till tusen; jag längtar till att få satsa mer på teater, på att få slippa vissa människor, på att få lära mig massor av mer saker. Börja om på ett nytt kapitel.

 Jag är säker på att gymnasiet kommer gå jättebra. Jag tror det första året kommer vara väldigt segt och det kommer nog dröja ett tag innan jag känner mig riktigt bekväm bland alla nya människor, men jag kommer nog trivas jättebra och känna mig trygg bland alla härliga estetmänniskor!

 Jag ska kämpa som aldrig förr. 

Jag hade en fantastisk dag igår med världens bästa människor! Festen var över förväntan och jag dansade faktiskt (vilket är ovanligt för mig in public). Jag dansade med så många jag kunde och jag var så lycklig under kvällen!
Och imorgon så är det skolavslutning, min absolut sista dag i nian ...

Är tillbaka efter en fantastisk dag och natt med klassen i Svinnersta!

 Efter en uppiggande promenad till campingstället så sprang jag nästan direkt och hoppade i den närbelagda sjön trots att det inte var mer än 15 grader i luften och jävligt blåsigt (snacka om årets yolo?). 

 
 Resten av dagen spenderades med fiske och korta promenader och när mörkret föll så mysades det med älsklingen. Vi två huttrade igenom natten för det var grymt kallt och fortfarande väldigt blåsigt!

 Dessvärre tog jag inte en enda bild (fasa, och jag som ska kalla mig för bloggerska!) vilket var väldigt synd då det var ett otroligt vackert ställe och jag hade det så fantastiskt bra där!

Idag ska min grupp fara iväg till universitetet och spana in det, ska nog bli riktigt intressant och jag är glad att jag hann bli frisk till det. Och på torsdag taggar jag inför Vårruset, ett lopp bara för tjejer som jag och ganska många fler ska springa. Det ska bli görkul!

Idag kommer det bli en lång och stressig dag, efter skolan kan jag inte sätta mig direkt och pluggelera på sista riktigta nationella provet utan måste in till stan och lämna tillbaka en grej. När jag väl är hemma igen så kan jag sätta mig med läxorna och alappna av en smula men jag är fortfarande jävligt nervös inför historiaprovet.
Men sedan är det (nästa) över - har bara franskan kvar och den kommer jag totalskita i så länge mitt slutbetyg inte påverkas negativt.

Äntligen hemma efter en lång och slitsam dag! Provet var förvånansvärt enkelt och efter att ha käkat upp den sista chokladbiten och skakat liv i min skrivkrampsdrabbade hand så spatserade jag stolt ut genom klassrummet.

Direkt efter så körde vi upp till universitetet och efter lite mat och fika i deras matsal (hrm host lyxrestaurang) så var det dags för oss att kliva upp på scenen och berätta om Linje 14. Och det gick hur galant som helst! Efteråt fick vi ännu mera tårta och även varsin fin blombukett att kånka runt på.

Det finns ju många problem i dagens samhälle som feminismen försöker rätta till. Ett väldigt vanligt av dem är ju killars respektive tjejers plats i skolan. Det är ofta som killar får mer uppmärksamhet i klassrummet än vad tjejerna får och det kan ha lite olika anledningar; främst för att de ofta BEHÖVER uppmärksamhet och verkligen breder ut sig i klassrummet, de gapar, stör genomgångar, ropar ut svaren direkt utan att ens räcka upp handen eller be om ordet. 

 Självklart finns det även många tjejer som gör så även om det, tyvärr, inte sker i lika stor utsträckning. Det försöker jag tänka på. Jag försöker ta plats, jag försöker prata, jag försöker breda ut mig där jag sitter och visa att HALLÅ - HÄR ÄR JAG OCH JAG SKA FAN OCKSÅ SYNAS!

 Det är inte alltid så lätt att fånga uppmärksamhet. Är man blyg eller den sortes person som inte gillar att få någons blickar på en så kan man ju alltid börja med att sitta på ett självsäkert och möjligtvis lite stöddigt sätt. 
 Fast egentligen ska man väl inte behöva sitta på något speciellt sätt, jag tror det är mer hållningen och ansiktet som är det viktigaste. Det viktiga är att ha en utstrålning som säger att "Hej, kaxa inte med mig för det kommer du fan inte komma undan med, jag är inte FÖRSVARSLÖS och inte speciellt liten heller".

 
(Jag undrar om det är fler som kan sitta på det här sättet? Fotsulorna ihop och knäna helt nere i marken, sedan luta sig fram och låta armbågarna vila mot knävecken ...)

 Enda problemet med att fånga uppmärksamheten är väl att det inte räcker med att bara breda ut sig när man sitter. Man måste prata också, och det skulle bli väldigt stökigt i klassrummet om alla elever ska gapa och störa för att försöka fånga lärarens blickar. Men samtidigt - är det bättre att bara låta killarna ta alltihopa och själv bara sitta där, tyst och acceptera sin plats?
 Tack och lov är det inte sådär i min grupp - de flesta tjejerna är riktigt duktiga på att babbla och ta plats även om de nog gör det av en helt annan anledning.
 Jag själv försöker alltid ta så mycket plats som möjligt när jag sitter och jobbar (undantag när det är kallt och jag bara vill dra ihop mig till en boll); jag hänger armarna runt stolen, vinklar fram bröstkorgen, isär med benen (fördel med att sitta så: det är otroligt bekvämt och även bra då det luftar där nere som annars alltid "hamnar i kläm"), sjunker ned lite med ryggen. Skjuter upp hakan lite också och anlägger en blick som säger att mig ska man inte kaxa mot. 

 Jag minns när jag gick i sjuan och många - både tjejer och killar - påpekade att jag satt som en typical kille. Antingen benen brett isär så att innerlåren verkligen stretchades ut eller med ena foten vilandes på det andra knäet. Och jag förstod inte vad de menade! Vilket jag fortfarande egentligen inte gör. Jag sitter inte som en kille, jag sitter ALDRIG som en kille, jag sitter som JAG, som Moa, precis på det sättet som jag tycker är skönt.
 Det finns inget "killigt" sätt att sitta på, likaså att det inte finns något "tjejigt" sätt. Sådana regler gör bara könsrollerna snävare och tydligare och det är något vi definitivt inte behöver i dagens samhälle. 

 Alla elever kan, och gör hela tiden, påverka vilka som får mest uppmärksamhet. Det gäller bara att försöka hitta ett sätt som gör att det blir lika, ett sätt som fungerar för alla.
 Och självklart, ett sätt som inte stör lektionerna alldeles för mycket.